2014

Väderomslag räddade
 SM-tävlingarna i sista stund

Skid-SM 2014 ingick som en del av SM-veckan vinter i Umeå och genomfördes redan den tredje veckan i januari, dvs en vecka tidigare än normalt. Tidigareläggningen berodde på att framförallt längdåkarna behövde få tillräckligt med tid efter SM för höghöjdsläger och uppladdning inför OS i Sotji, med början den 7 februari.

Vädret – dvs den extremt milda och snöfattiga vintern – kom att i mycket stor utsträckning prägla förberedelserna. Både december och början av januari bjöd på ihållande blidväder, ofta fyra-fem plusgrader, och nederbörd i form av regn och det blev till slut en fråga om timmar ifall Umeå överhuvudtaget skulle kunna genomföra tävlingarna.

Definitivt beslut om tävlingarna kunde bli kvar i Umeå skulle fattas den 7 januari. När den dagen kom var det fortfarande flera plusgrader och regnigt och den stora apparat för tillverkning och transport av konstsnö som Umeå kommun ställt till förfogande kunde fortfarande inte göra annat än vänta. Väderrapporterna var nu emellertid entydiga, ett väderomslag var i antågande senare samma vecka och på grundval av de rapporterna beslutades det att tävlingarna skulle genomföras som planerat. Väderomslaget kom sedan, i stort sett exakt i enlighet med meteorologernas prognoser, på eftermiddagen den 9 januari och då inleddes också omedelbart tillverkningen av de stora volymer konstsnö som skulle behövas för att skidtävlingarna (och en del andra snöberoende SM-tävlingar) skulle kunna genomföras.

De följande dygnen tillverkades genom Umeå fritids försorg enorma mängder konstsnö vid de tre ”snöfabriker” som ställts i ordning vid Nydala, Bräntberget och på skidstadion (som då fortfarande hette T3 Arena). Som mest var sexton snökanoner igång samtidigt och enligt Umeå fritids beräkningar var det 15000 kubikmeter snö (i runda tal 1000 lastbilslass!) som transporterades till skidspåren i Stadsliden. Direkt på plats på skidstadion tillverkades dessutom cirka 5000 kubikmeter. Utkörningen av snö började i stor skala på lördagen, dvs med fem dagar kvar till första SM-loppet!

Att preparera hela den tilltänkta femkilometersslingan i Stadsliden bedömdes ogörligt med tanke på den korta tid som stod till förfogande och istället koncentrerades insatserna till en reservslinga på 3,75 km, som sedan – med vissa mindre variationer – användes för alla tävlingar. Avkortningen av tävlingsbanan innebar bland annat att två av de tyngsta stigningarna, längst bort på femkilometersslingan, inte kunde användas och att banan därför blev något lättare än planerat. I stället för som planerat 173 meter total stigning över fem kilometer blev det nu ungefär 20 meter mindre. Prepareringen pågick in i det sista och när åkarna på tisdagen började komma till Umeå för att känna på SM-banorna, så pågick fortfarande utkörningen av snö i den långa stigningen upp från höghusen vid Skogsbrynet… På onsdagen, dvs dagen före de första loppen, kunde banorna officiellt öppnas för träning!

De fyra tävlingsdagarna bjöd sedan på rejält vinterväder – ordentligt kallt och av och till ett lätt snöfall över tävlingsterrängen.

Sett ur sportslig synvinkel dominerades tävlingarna av de två stora svenska stjärnorna Marcus Hellner, Gällivare, och Charlotte Kalla, Piteå Elit. Hellner vann både skiathlon och 15 kilometer klassiskt – båda gångerna med Åsarnas Lars Nelson som tvåa – innan han avbröt SM-tävlandet för att i stället börja förberedelserna inför OS. Kalla tog, sin vana trogen, hem både skiathlon och 10 km klassiskt i överlägsen stil och defilerade dessutom hem stafetten för Piteå innan hon tackade för sig. Herrarnas stafett vanns överlägset av IFK Mora.

SM-tävlingarna avslutades på söndagen med sprint i fri stil och här vanns herrarnas tävling av en hemmaåkare, låt vara att han då fortfarande tävlade för Åsarna. Teodor Peterson, uppvuxen på Skogsbrynet med SM-terrängen utanför husknuten, tog på den tuffa sprintbanan sin tredje raka sprintseger. Här kom IFK Umeås egen Simon Persson på bronsplatsen. Damernas sprint vanns av Ulricehamns Hanna Falk och här blev IFK:s Jonna Sundling, då fortfarande junior, fyra, knappt slagen i kampen om bronset.

Några säkra publiksiffror från tävlingarna finns inte, eftersom Umeå skidallians bjöd på fri entré. Men åskådarna kom i stora skaror och framförallt var det förstås helgens tävlingar, stafetter och sprint, som lockade – stadion var välfyllt och i backen upp mot Västerbottens museum stod åskådarna i mångdubbla led. Stadsliden och dess stadion hade än en gång visat sig fungera ypperligt som arena för en stor skidtävling!