1976

Lundbäck och Olsson

tog tripplar i SM-guld

För andra året i rad arrangerades 1975 skid-SM i Umeå – efter att ha varit reservort för Skövde året innan så hade nu Umeå ett ”eget” SM. Tävlingarna genomfördes i efterdyningarna av OS i Innsbruck, eller för längdåkarna egentligen Seefeld, där till sist Benny Södergren hade rättat svensk längdskidåkning från ett totalt fiasko genom att ta brons på den avslutande femmilen.

SM-tävlingarna i Umeå såg två stora dominanter – Sven-Åke Lundbäck, Bergnäset, och Eva Olsson, Delsbo, som båda tog hem alla de tre individuella gulden.


Diagonalåkningens mästare Sven-Åke Lundbäck var odiskutabel SM-kung 1976 – guld på alla tre individuella distanser! (Foto: Västerbottens-Kuriren)

På herrarnas tremil – i ett svårvallat klisterföre – tog Christer Johansson, bjurholmssonen som tävlade för Modo, åter medalj, den här gången brons, en enda sekund från silvret, men långt från guldet. På 15 km i ett strålande före fick Lundbäck däremot slita hårt för sitt guld, Thomas Magnusson var nu åter i bra form och slutade tvåa, bara tre sekunder efter. Totalt överlägsen var däremot Sven-Åke Lundbäck på femmilen – mer än fem minuter före tvåan Christer Johansson.


Eva Olsson (t h på bilden) tog hem alla tre gulden på damsidan. Här tillsammans med ”eviga tvåan” Lena Carlzon. (Foto: Västerbottens-Kuriren)

Bland damerna var nu Lena Carlzon, Malmberget, den ”eviga tvåan” bakom Eva Olsson och Görel Partapuoli åkte hem ytterligare en medalj, brons på 10 km. Noterbart var att damerna nu för första gången fick åka ”långlopp” på SM, fast långdistansen var fortfarande bara 20 km.

Det för västerbottnisk del mest glädjande, och för alla experter totalt överraskande, var att IFK Umeå tog hem lagguldet på femmilen. IFK-trion var dessutom sensationellt ung – varken Erik Wäppling, Björn Risby eller Kent Burman hade ännu fyllt 25 när guldet bärgades.

Stafetterna som avslutade veckan drabbades av tråkigt väder och den stora publikinvasionen uteblev. Någon kamp om gulden blev det inte heller. På herrsidan stod Edsbyn i särklass, med Umeå-trion Wäppling, Risby och Burman på tredje plats. På damsidan var 70-talets dominanter Delsbo (Gudrun Fröjdh, Eva Olsson och Margareta Hermansson) så förkrossande överlägsna att Eva Olsson efteråt tyckte att det var ”för stor marginal” till tvåan.

Eftermälet till 1976 års SM handlade annars mycket om att publiken minskat jämfört med året innan och många skyllde det vikande intresset på den dåliga svenska insatsen i OS. Men röster började också höjas för att det var dags att flytta SM-tävlingarna från Umåker, som ansågs ligga långt bort från stan och inte kännas särskilt inbjudande som skidstadion. VK:s sportchef Masen Lindqvist kallade Umåker en ”öken” och skidoraklet Alvar Lia Johnson skrädde inte orden – ”byt stadion” var Lias slutsats i den avslutande SM-krönikan.