1931

Femmilen i en enda slinga

Backhoppning på Hamrinsberget

När Umeå för första gången arrangerade SM 1931 var start och målgång förlagda till I20 och att invånarna i den ganska lilla staden – Umeå hade då bara litet drygt 10000 invånare – var sugna på att titta på skidtävlingar är uppenbart. När femmilen, den första tävlingen, genomfördes den 17 februari (fettisdag) kom enligt tidningsreferaten 5000 personer till regementsområdet. Detta trots att det var 13 grader kallt och virvlande nysnö i luften – femmilen genomfördes också i en enda slinga från I20, bort förbi Hissjö och Kassjö och sen tillbaka igen!!! Hur många minuter (eller sekunder) som åkarna var synliga för publiken framgår inte, men kan det ha varit särskilt lång tid.

Den förste svenske mästaren på längdskidor i Umeå blev Olle Hansson, Luleå SK, som behövde 3.48.07 för att ta sig igenom de fem milen. Till glädje för publiken blev en åkare från Umeå-området tvåa – Hjalmar Bergström, tävlande för Sandvik. Man gladdes förstås också åt att sju av de tio främsta i prislistan var västerbottningar och att länet vann båda lagtävlingarna (Sorsele vann tvåmannalaget och Lycksele tremanna).

Och nog var längdskidor i 30-talets början väldigt mycket en nordsvensk angelägenhet, det framgår av det här citatet ur Västerbottens-Kurirens omfattande bevakning – tre tättskrivna sidor – av femmilsloppet:

”Det var en lättnad att mästerskapet gick till en norrbottning. Ty vad skulle man ha sagt om titeln skulle ha gått till en östgöte eller skåning? Det var illa nog att en ockelbolöpare belade tredjeplatsen…”

Ivan Lindgren, svensk mästare på 30 km i Umeå 1931 (Foto: Västerbottens Museum)

Två dagar senare var det dags för tremilen och nu blev det verkligen västerbottnisk seger, genom Ivan Lindgren, Lycksele. Och inte nog med det, alla de fyra främsta i resultatlistan kom från Västerbotten! Fyran var för övrigt en åkare som några år senare skulle bli ett stort namn i skidspåren, den – enligt tidningsreferatet – ”energiske, tjurige och säreget löpande” Arthur Häggblad.

Damerna hade vid den här tiden bara ett lopp på programmet – 10 km – och de behandlades i tidningen med ett, om man ska vara välvillig, milt farbroderligt överseende. En av de tävlande benämns ”den lilla runda kullan” och en annan ”den käcka fröken”. Det usla vädret vid damernas millopp (snöglopp och slask) var enligt tidningen ”…dubbelt tråkigt. Dels förstördes föret, dels raknade lockarna…”! Skribenten sammanfattar sina upplevelser av damernas tävling: ”Tilltalande är det icke att se de veka liljestänglarna svimma vid ankomsten i mål med symptom till uppkastningar. Bevare oss för skidatletik och kraftprestationer av ljuva kvinnliga väsen”. Vann milloppet gjorde Elsa Jonzon från Delsbo.

Anmärkningsvärt är förstås också, att i den rätt så platta staden Umeå så avgjordes – samma dag som damernas millopp – också SM i backhoppning i den tämligen nya backen på Hamrinsberget! Backhoppningen var tänkt som en storslagen publikfest, men festen kom av sig på grund av vädret – nollgradigt och ”stora, blöta lapphandskar” singlande genom luften gjorde att bara ungefär 3000 åskådare tog sig till Hamrinsberget. Svensk mästare blev Sven Eriksson, Selånger. Hans längsta hopp, i den första omgången, mätte 34,5 meter.